Osynlig

Allting började egentligen när jag var 6 år och började skolan.
Skulle börjat på en skola nära mitt dagis, men min bästis från dagis började på en annan skola lite längre bort, vilket gjorde att jag också ville börja där vilket jag sedan gjorde.
Till en början var allting bra, jag hade många kompisar, en bra lärare ja allting var bra.
Men i samband med att skolan började så började mycket stilla sittande, till skillnad från dagis där man var van vid att springa runt och leka. Innan jag började skolan så var jag rätt smal, men i samband med att skolan började så gick jag upp en hel del i vikt och började bli mobbad för jag var *tjock*, även om jag till en början inte var tjock så var det de ordet man fick höra från de andra barnen på skolan, de tog hårt på mej och jag gick upp mer och mer i vikt. Min egen teori om varför jag började gå upp i vikt var den att man inte var lika aktiv i skolan som på dagis eftersom man nu var tvungen att va mer stilla, men detta är som sagt bara min egen teori. Sedan tror jag att mobbningen gjorde att jag fortsatte att gå upp i vikt.

Under mina första år på skolan fick jag även glasögon som jag till en början var stolt över, men i skolan blev jag kallad för ett och annat som till exempel glasögon orm m.m. Jag blev så klart ledssen men de som mobbade tyckte ju att det var kul när jag blev ledssen och fortsatte.
Jag var egentligen tvungen att ha mina glasögon jämt men på grund av mobbningen så tog ja ofta av mej glasögonen när ja kom till skolan och tog inte på dom förens jag skulle gå hem igen, allt för att slippa bli mobbad.

Jag har nog alltid varit rätt så känslig och tar åt mig rätt mycket av vad folk runt om kring mej säger.
På endel raster vågade jag inte vara med mina kompisar bara för någon som dom var med sa att jag var ful,fet m.m. och inte fick vara med.
Så rätt många raster satt jag där själv på bänken utmed skolan och bara väntade på att rasten skulle ta slut.

Jag vet fattar inte riktigt varför jag minns endel grejer så starkt precis som om de skulle varit igår de hände. Men mycket av det jag minns är egentligen bara sånna där små grejer som hänt, som sedan liksom etsat sig fast i mitt huvud och sedan följt med där genom alla åren.

Detta var bara en början av mitt liv, det blev inte ens bättre genom åren snarare sämre, mitt psyke var inte det bästa och självmordstankar snurrade runt i mitt huvud..

Fortsättning följer..

Här hade jag tänkt att börja blogga om mitt liv, dels hur jag har haft det men även hur det är nu.
Det här blir mitt sätt att gå vidare i livet och inte falla tillbaka.


Det här är bloggen om mitt liv!